Friday 26 September 2008

Sheila O'Flanagan - Inte han!

Familjen Corcoran består av mamma Cora Corcoran, 58, och döttrarna Jin och Andie, 31 och 33. Jin är gift med den framgångsrike Kevin och lever ett jetsetliv medan Andie är en ensamstående pianolärarinna som älskar att spela - men inte för andra. På deras gemensamma födelsedag (för de är allihopa födda på samma dag!) får deras mor en kryssning i present av Jin och Kevin, och när Cora kommer tillbaka från båten en vecka senare har hon med sig Jack, en filmstjärnesnygg hunk till man ung nog för att vara hennes son, som säger sig älska Cora. Jin och Andie blir genast fundersamma: Vem är denne man och vad kan han ha för avsikter med deras mor? Kan en sån snygg man verkligen vara intresserad av deras gamla mamma? Samtidigt som de försöker ta reda på mer om sin mors nye manlige vän blir deras egna kärleksliv allt trassligare och vi får läsa om deras drömmar, farhågor och kärlekar.


Fram tills sista stycket så tyckte jag Inte han! var "right on track" med en underbart realistisk och spännande intrig. Mystiken kring Jack hade tätnat, olika hemligheter var på väg att tränga upp genom ytan, men när slutet väl kom föll det platt som en pannkaka! Jag var förvirrad och besviken, dels på grund av att jag varit övertygad om att O'Flanagan flaggat för ett helt annat slut. Jag hade förberett mig på det slutet jag hade i åtanke, och när det uteblev kändes det nästan som om O'Flanagan vilselett mig medvetet. Men en bra författare skall inte kollra bort sina läsare så utan då och då ge dem små hintar och föraningar om vad som kan ske. Å andra sidan, hon kanske inte ens menade att kollra bort sina läsare utan trodde stenhårt att hon byggde upp för sitt slut (även om hon inte gjorde det). Eller så var hon kanske inte säker på vilket slut hon skulle köra på, och i sista sekund valde hon fel. Ifall hon gjorde det så är hon nog inte så bra författare som jag trodde...

Boken påminner om Maeve Binchys 'levnadsöden' som varesig de är idylliska eller tragiska och olyckliga alltid har ett antiklimax i slutet. Blir så grymt besviken på författare som inte lyckas knyta ihop säcken. Det är som om de sprungit ett maraton bara för att lägga sig ned och vila en meter från mållinjen medan alla andra springer om dem. Litet mesigt och definitivt inte poängen med ett maraton.

Irish Examiner beskriver O'Flanagans bok som "Chicklit när den är som bäst!" Det får mig att börja fundera - har de egentligen någon aning om vad som gör en chicklit bra? Jag har nämligen en hel del förslag på saker som gör chicklit bra, och jag tror de bör höra av sig till mig i framtiden istället för att komma med sådana här pinsamma uttalanden.

F.Y.I så skulle min beskrivning av boken lyda: "Chicklit - JA, romantik - NEJ."

No comments: