Monday, 20 February 2017

What ever happened to predictability?

The milk man, the paper boy, evening TV?


Remember those early days of childhood in the 80's an 90's when you watched "My little Pony", "Rainbow Brite", played with lego and thought the best thing on TV was Full House? 

With the cool uncle Jesse, the dorky Joey and the lovable yet nerdy dad, and the three sisters you loved? Rembember all those catchphrases they had and how they got stuck on your brain? Well, 25 years later I'm rewatching Full House and it's all coming back to me, as Celine Dion would say.







Buzzfeed even made a post about the 14 best "Full House" Catchprases



Tuesday, 31 January 2017

The Art of Gilmore Girling.

There is a secret art to living your life to the fullest. A secret code to feeling good about yourself, your life choices, your personality. When all else fails, you have to go all out Gilmore Girls-style.


1. Find your own Lorelai/Rory.

Find that person that loves you unconditionally. That one person that takes an interest in your life, who wants to talk to you about anything and everything, that friend that will make your favourite dinner, or just shares your love for bad movies or just knows exactly what to say when you're feeling down because they know you so well.


2. Don't take things too serious.

Find joy in everyday things. Get a perspective. Don't take yourself too serious. We're all gonna die anyway.


3. Appreciate your friends

Be happy we're not all exactly the same. Be glad if you have friends with quirks because those are the interesting people, my friend. And don't judge a book by it's cover.


4. Be true to yourself.

When Lorelai got pregnant at sixteen, she made a choice. She could stay at the Gilmore's and marry Christopher. It was the easy solution. But that wasn't what she wanted out of life, so she ran away and made a life for herself and Rory elsewhere. She remained true to herself even when she let her parents back in her life. She thrived. Don't settle, thrive!


5. Wallow.

You are allowed to have emotions. Use them. They serve a purpose. You have to wallow at times.

What do you think? Have I forgotten some rules? Sound off in the comments!

Sunday, 29 January 2017

The World is Too Big


When Clark Kent was a little boy and first started to feel overwhelmed by his powers, he freaked out and ran and hide in a closet so his mother had to come and get him. When she asked him what was wrong, he said: "The world is too big, Mom." And Martha Kent, with all her infinite wisdom said: "Then make it smaller."

I can relate to Clark Kent.

It's hard to take in all the voices on internet, all the debates, all the shouting and all the propaganda. It's exhausting to worry about the state of things all the time. So I make my world smaller. I fill it with light, hope and purpose. I focus on the things I need to do, I focus on art and friendship. I focus on stories and adventures. In my little world there's no room for anything else.  

Sunday, 8 January 2017

Krigstid & Korpgudinnan

För mer än ett år sen så recenserade jag "Turid - Kungadottern" av Elisabeth Östnäs på denna blogg. Jag har även fått de uppföljande delarna i recensionsexemplar av Berghs förlag. Del två heter "Krigstid", och del tre är "Korpgudinnan".

På grund av livet, kongresser och annat som kommit emellan så har jag inte kunnat fokusera på att läsa och recensera (och jag kommer ha ännu mindre tid över för det framöver, så få inga idéer nu, förlag!). Nu i juletider så har jag haft lite ledig tid och har då äntligen kunnat sätta mig ned och läsa färdigt och skriva detta.

Eftersom Krigstid och Korpgudinnan följer händelserna i första delen om Turid så är det svårt att prata om det utan att spoila, så en varning till er, kära läsare - har ni inte läst första delen kanske ni inte vill veta vad som händer härnäst.

** S P O I L E R **


Krigstid är en intressant och komplex historia som visar på att det finns många sätt att vara stark och modig. Boken är en lång resa, både i det inre och yttre landskapet. Turid är en ung kvinna, som finner sig ensam och utsatt i den hårda vikingavärlden med endast sin träl Unna som följeslagare. Och eftersom det är männens värld gör både hon och Unna det som de känner att de måste för att rädda sig själva. Ibland innebär det stora självuppoffringar och hemskheter.




Den tredje och avslutande delen börjar med att Turid och hennes make Frode reser till Irland för att söka hjälp av Frodes släkt mot plundrarna och rövarna som härjar i Danerna rike. Allt står dock inte rätt till vid den irländska kung Torkels gård. Turid träffar Niamh, kung Torkels dotter, och lär sig om Korpgudinnan, den blodtörstiga. Intrigerna vid Torkels hov resulterar snart i blodiga offer, och Turid träffar en äldre kvinna med synska gåvor som säger att det enda sättet att stoppa ett blodbad är om Torkel överlämnar tronen till sin dotter Niamh, något Torkel vägrar. Turid och Frode inser att de måste stoppa Torkel för att förhindra ett nytt krig.


Elisabeth Östnäs är en lysande stjärna på författarhimlen. Jag har haft nöjet att träffa henne flera gånger, bland annat på min kongress i Lund, där hon var med i programmet och pratade om historisk fantasy. Jag har även hört henne prata om bokserien på Gleerups Akademibokhandel i Lund under boksläppet av Korpgudinnan

Elisabeth har nämnt Sigrid Undsets "Kristin Lavransdotter" som en av inspirationerna för denna bokserie, en bok som jag läst och älskat då det begav sig. Med facit i hand så är förstås Turid väldigt olik Kristin Lavransdotter, likheten mellan verken är snarare sättet de tar sig an historien - ingen av berättelserna förskönar de levnadsförhållanden som rådde under vikingatiden eller medeltiden.

Historien om Turid visar på ett realistiskt sätt hur utsatta kvinnor är, och hur mäns våld och dominans skadar alla, inte minst männen själv. Östnäs behandlar även temat "toxic masculinity" genom att gång på gång lyfta fram unga män, likt Frode, som avviker från normen med en klar brist på macho-attityd. Böckerna för en slags inre monolog om normer och hjältemod, och om vikten av att gå sin egen väg.

Jag älskade denna bokserie! Östnäs har förmågan att skriva på ett sätt som direkt fångar läsaren, och min läsupplevelse har varit fylld av starka känslor. Slutet på Korpgudinnan lämnar nog ingen oberörd, men jag blev rörd till tårar. Vackert skrivet, Elisabeth!